Min skomakare och jag bytte skor i morse. Jag fick tillbaka mina nyklackade svarta skor. Mina vackra svarta skor hade blivit kvarglömda där sedan … nja… strax före november.
Då jag bad att han skulle ta mina röda skor, ja just de jag har på mig och kom inspringande med, i inbyte istället för lappen som jag glömt…
– Var är lappen, sa skomakaren vid sin läst.
– Jo…den… har jag lagt i en bok! sa jag.
– I vilken bok, frågade skomakaren som fortfarande var vid sin läst.
– Tja… det kan vara i en läst bok, kanske om hur man lästar skor, försökte jag.
– Skulle det där vara roligt, sa skomakaren som nu höll sig ordentligt kvar vid sin läst.
– NÄÄÄÄE, försökte jag som saknade läst, men jag hade ju läst något…
Min skomakare är min bästa skomakare. Han känner mig. Och han är trogen min läst. Han nickade. Tog emot mina röda skor.
Men då jag bad om en liten avlämningslapp för mina röda skor – då tittade han upp:
– Vad ska du med den? sa han och verkade lämna skomakarlästen.
Då försökte jag med…
– Bokmärke kanske? viskade jag försiktigt fram.
Jag fick ingen lapp. Mina röda vackra skor är i hans händer. Jag har gått omkring i ett par aningens för trånga skor idag.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Klämmer dom?
Och det var en underbar historia.
Plura