Ja, är man hungrig så är man. På tåget fungerar inte automaten med kaffe och choklad, trots att den pigga konduktören påpekat fyra gånger att idag fungerar kaffeautomaten. Som om det var en händelse i sig. Jag stod där och slog på den med ett frågetecken i handen då jag insåg att den visst fungerade men att chokladen rann ut i slaskkoppen för att själva kopparna i apparaten var slut.
Det är då den livliga fantasin sätter in. Nog för att jag kan tänka ett och ett annat om den där apparaten men det är fantasierna om … det där härliga äpplet, den goda smörgåsen med osten och smöret och … det är fantasierna om en korv med bröd direkt då jag kliver av tåget … det är den där plötsliga smaken i munnen efter … efter … fil och flingor … tomater med buffelost … spagetti med någon köttfärssås … och så vattnas det i munnen.
Jag är hungrig. Jag har inte ätit frukost. Jag kan inte längre koncentrera mig. Jag slår med ena handen på kaffeapparaten och tänker – det är ju bara kaffe, vad är väl det då man är hungrig?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
