Jag har funderat över hur man kan se, förstå och betrakta, inkludera eleverna i skolan utifrån ett skolanknytningsperspektiv. Jag är uppriktigt och innerligt trött på att diagnoserna sätts och blir etiketter. Då jag läste Zarembas artikel igår fann jag hans beskrivning och ordet ”skolneuros”. Jag tycker det kan vara ett sätt att betrakta elevens förhållande till skolan. Det gör skolan till ansvarig och möjlig att påverka – alltså att skolan betyder något för eleven och är en rättighet. Skolan kan därigenom förlägga ansvaret i skolan. Inte i elevens ensamma knä eller i förklaringsmodeller utanför skolan. Vi kan titta på elevens förhållande till skolan, till lärarna och till arbetet. Är eleverna inte skolrelaterande är det skolan sak att undersöka varför? Ta gärna in eleven i frågeställningarna. Däremot – lägg inte ansvaret för problemen hos eleven. Verka för att göra tröskeln till och i skolan blir mindre besvärlig att kliva över, om den ens ska vara det.
Det kan vara så att problemen bara är och finns i skolan. Då är det också skolan sak att undersöka hur problemen kan försvinna, förändras och förblekna. Och om omständigheterna är besvärliga utanför skolan anslå en förstående ton
– Tänk att du klarade detta/genomförde detta/lyckades så bra med detta TROTS att det är som det är just nu!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
