Jag bloggar för att det ger mig mening. Jag bloggar för att det är kreativt. Jag bloggar för att jag har mängder av idéer. Jag bloggar mig ur tystnaden. Jag bloggar mig in i kommunikationen. Jag bloggar för jag vill, kan och vågar. Jag bloggar för att jag bor i ett demokratiskt land. Jag bloggar för jag har rösträtt. Jag bloggar för jag får verka i en yttrandefrihet. Jag bloggar … för att du läser mig!
Och om jag kan vara en bloggande modell, ja det finns många bloggande lärare som är det tillsammans med mig – följ, fråga, utveckla, våga, och minns att vi alla började en gång. Ingen kan per automatik. Alla kan om man tillåter prövandet, härmandet, utmanar viljan, får redskapen, vill säga sitt och lyssna till ditt, för att det är så roligt, för att vi blir till.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag bloggar för att undersöka om jag fortfarande har förmågan att förvåna mig själv?
Jag bloggar för att se om jag orkar tänka en sammanhängande tanke om dagen.
Jag bloggar för att det är nyttigt att inte skämmas över sig själv!
Jag bloggar för att det får mig att känna mig levande.
Egentligen tycker jag det är mer intressant varför många väljer att inte dela med sig av sina tankar?