Min berättelse om Tranströmer

Det började med att en båt förliste på Östersjön. Det finns en rad för dess försoning: ”Det finns dagar då Östersjön är ett stilla tak”. Den dag jag stod i min mammas tomma boning och vidrörde en död kvinnas lämnade kaffekopp. Där kaffet stannat av i sorgekrans. ”Slagfält inom oss där vi Dödas ben slåss för att bli levande:” Jag stod med hennes kopp i handen. Vägrade diska den och ställa den i skåpet. ”Och utanför lamporna är septembernatten alldeles svart”. Jag ville inte att Estonia skulle sjunka om och om i mitt inre. Jag ville ha lugn och försonas med döden. Jag ville inte upprepa. ”Reducera”.

”Och allting är utan svar”. Trots att nyheterna vinglar in med sina klartexter var mitt förstånd så ringa litet. ”Ett kilo vägde 700 gram inte mer.” Jag ville ha frid. Men den fanns bara i sarkofagen där under vattenytan. Själv reste jag till minnena. ”Följer ni med till min barndom?” frågade jag mina närmaste. Jag behövde berätta. Men jag kunde inte. ”Och jag äter tystnaden härinne.”

Min mamma var en droppe där borta vid horisonten. ”Mörka tavlor på vattnet”. Jag ville se det levande. Jag hörde plötsligt ett skratt i mitt innersta. Ett skratt. ”En musik gjorde sig lös” och jag kunde sjunga. Från mitt sångararv och min drutiluttande kunde musiken ge ”en timme ovanför plågorna”. En timme av något annat. Det blev efter en tid fler timmar. Många fler. Frid och ro. ”Frön försöker leva i asfalten”.

Jag ville hålla minnet medan en annan närhet släppte min hand. Jag försökte vilja jag minnas. ”måste hållas kvar, som när man bär på ett bräddfullt kärl och ingenting får spillas”. Men det spillde. Det spillde. ”Det susar ja och nej, missförstånd och samförstånd”. Jag blev särskild.

”Allting blir gräns” också jag. Jag bryter mig nya vägar. Jag läser dagligen en strof för att ge mig själv ett språk ”där tankarna byggs med reservutgångar.” Jag har fått mig ett eget språk, för min sorg, för min ensamhet, för mitt liv. Då kom minnen och bilder som ”från läsidan, närbilder”. Jag orienterade mig vidare, vidgade mitt livs innehåll.

Jag är som ett hus. Jag är hemma. Som ett hus är jag och ”jag står med handen på dörrhandtaget, tar pulsen på huset. Väggarna är så fulla av liv.” Jag är återfunnen. Så upplevde jag den spirande glädjen, ordens vikt och lätthet. … ”just nu lyser jag.”

Jag tackar för den djupare betydelsen, kraften i orden, vikten av dikten och orden som följde mig. Mitt eget inre lekutrymme som vidgades. Livet sipprade in. ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som har gått vilse”. Jag fann min alldeles egen plats. Tack Tomas Tranströmer.

(citat ur Tomas Tranströmers dikter i övrigt min egen livshistoria).