På resande fot. I resande kroppar. Min hjärna sitt eget universum. Jag läser min Tranströmer under några timmar. Jag läser om bussresor, tågstationer och båtar. Jag läser om stjärnbilderna och den eviga frågan om vem är jag. Jag? Jag! Jag. Under några timmar är jag ovanför molnen, som en jättestor hangar ovanför molnen, med egen ljudstyrka, och i min tänkandes tystnad minns jag gatorna och ett Zoo där pingvinerna får promenera utanför burarna. Innanför vandrar minnen kring och huserar fötterna, händerna och magen. Det spritter till av ord, text och levnadsöden.
Jag läser girigt. Jag är texthungrig.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
