Det var redan på lärarhögskolan jag funderade över övergångsobjekt. Alltså det vi behöver för att känna oss trygga, de saker som är fulltankade av någon annan, kanske en mamma, en pappa, ett hem. Rent rumsligt kom jag att fundera över övergångsrummen. Tänkte så om skolan. Vilka är dessa rum? Vad betyder de för eleverna? Vem är eleven i olika rum? Jag funderade och undrade. Jag såg elever vara lekfulla i korridorer. Jag såg elever gömma sig undan stora platser. I rabatten byggdes kojor i buskarna. Andra rum, inre rum, rum för något annat mitt i alltsammans.
Jag funderar mycket över lekområdet. Det yttre lekområdet och det inre. Jag tror att tiden krävs för lekutrymmet, det inre, den där tanken får vandra lite som den vill, planterad ur det yttre och omkringrusande i det inre. Vi måste skapa luft, syre och taklöshet för barnen. Det är inte farligt att känna, tänka, grubbla och fundera. Vi måste för att skapa djup i det fortrusande ge tid för något så viktigt som samspelet mellan det yttre och det inre. Jag funderar vidare och tänker kring Donald Winnicots tankar om detta område – så kallat lekområde! Kanske är det där själva meningen uppstår?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag tror att ordet övergångsobjekt har fått oförtjänt dålig klang! Jag vill inte gärna vara ett – men är väl medveten om att jagvbehöver många sådana för att ta mig ut i världen!