Detta att färdas i mörker. Jag minns mina barndomsresor där natthimlen var ofantligt stor, kvällskylan mest kall för man hade en alldeles för tröja att värma sig med. Och så kröp man ihop i den lilla bilkroppen som skulle ta oss hem. Och strax efter avfärden, då man räknat billyktornas träffar mot bilplåten i en slags jämn takt och sakta, sakta somna intill den vuxnes kropp som småpratar med någon annan vuxen. När bilen stannar bärs jag upp. Sådant tänker jag på då jag reser.