Substansen är jag!

Jag läste detta svar i en annan bloggares blogg:  

Bertil Törestad sa…

Jag gillar din entusiasm
och väskrivna blogg. Jag skulle bara vilja be dig att inte gå i en viss fälla. Nämligen den att tro att ett blomsterfyllt språk alltid står för något fint. Det döljer ofta något som inte är så bra. vad menas t.ex. med ”att ta ansvar för sitt eget lärande”? Är inte det en klyscha som innebär att man vet att man lär sig eller att man lär sig själv på något dunkelt sätt.. Det gör ma ju alltid. Försök att i din karriär se vad som ligger bakom det som Körling te.x. skriver. Är det så mycket substans där egentligen? Kort sagt: Var kritisk!

Och jag måste besvara det här:

Jag har bloggat i många år. Jag har mött kritiska röster och jag har mött olika tankegångar. Det har rört sakfrågor och meningsskillnader. Jag har aldrig tidigare känt mig ovärdigt bemött eller ringaktad. Men när jag läser om mitt skrivande på andras bloggar, hur man varnar för det jag skriver, och att substansen i min blogg ifrågasätts på ett nedlåtande sätt blir jag ledsen. Jag är människa.

Det är ett offentligt skrivande rum och vi är alla människor som skriver med rätt att uttrycka oss. Jag har läst Bertil Törestad blogg länge. Det finns mycket i det Bertil Törestad skriver som jag anser är viktigt och relevant. Det finns också sådant jag inte begriper mig på eller som jag inte förstår. Då tänker jag att jag får lära mig. Men att säga något nedvärderande om Bertil Törestad kan jag inte göra. Han är människa. Han är också sitt språk. Därmed har vi har samma rätt.

Vi är våra språk. Och i dem olika. Jag har ett blommande språk. Jag är rädd om den jag är i mitt språk. Det är en del av min identitet. Därför skriver jag det här blogginlägget.