För många år sedan hade jag en liten klass. Det var elever mellanåldrarna. En elev hängde plötsligt med huvudet. Det gick inte över. Huvudet hängde och eleven var inte glad. Hemma började man oroa sig. Det var något som inte var bra. Så kan det vara. Oftast behöver det som inte är bra för ett litet barn vara något väldigt stort. Men tillräckligt stort för att hänga med huvudet. Känna sig sorgsen och ledsen. Jag slog mig ned hos eleven.
Eleven orkade inte arbeta. Eleven hade inte längre någon lust. Eleven kroknade i livslust. – Berätta, tänkte jag säga. Men jag sa ingenting. Jag beslöt mig för att vara där. Så plötsligt frågade eleven om en plats på jordklotet. – Är det långt dit, frågade eleven.
– Det är ganska långt dit, svarade jag.
Eleven blev ännu tyngre i kroppen. Allt var sorgligt och fel. Sen kom berättelsen. Pappan skulle resa iväg. Pappan skulle arbeta borta, långt borta. Pappan var väldigt glad för sitt nya jobb. Pratade om det mycket hemma. I elevens värld betydde allt det här förlust. Och grunden gungade för eleven. Förståelsen var också liten. Inga frågor om det som eleven undrade över men inte egentligen kunde formulera. – Skulle pappa komma tillbaka?
Jag talade med föräldrarna. Pappan var glad för sitt nya arbete långt borta, men skulle visst komma tillbaka. Jag grubblade på hur jag kunde realitetsförverkliga för eleven. Vi började med kartan. Kartor är bra tänker jag ofta. De visar världen. Och det kan vara mycket svårt att förstå ändå men ger en bild. Sagt och gjort. Kartan drogs ned och eleven fick se var vi fanns och vart pappa skulle åka. Sedan tog jag fram ett måttband. Jag måste ge eleven lite tidsperspektiv. Eleven fick berätta när pappan skulle åka. Vi räknade på måttbandet hur många dagar det var tills pappan skulle resa iväg. Tiden blev synliggjord och eleven sa – Det är ju långt dit. Rösten lättad. Sedan räknade vi ut hur många dagar pappan skulle vara borta. Vi räknade dag för dag. Det var många dagar. Men när de tog slut var pappan tillbaka hemma igen. Den dagen prickade vi också in på måttbandet. Eleven blev plötsligt glad. Lättad.
Jag minns att jag tänkte att eleven behövde lite redskap och lite orientering i tid och rum för att komma tillrätta med sina funderingar. Rädslan att bli övergiven och ensam är något mycket mänskligt och påverkar oss alla. Föräldrar är livsavgörande för elevens upplevelse av världen.
Det visade sig sedan att eleven kom tillrätta med pappans resa, frånvaro och återkomst. Klart att eleven skulle längta efter pappa. Klart att eleven skulle känna sig ledsen då pappa åkte. Men det fanns en återvändsdag. Den fanns på måttbandet. Och om man längtar så kan man räkna ned.
Ja, jag tänker att allt inte är diagnos. Allt inte är märkligt. Det kan vara saker som handlar om att inte förstå fullt ut, inte veta och där kan kunskapen stötta känslorna. Det är inte farligt.
Jag tänker oftast att man kan notera skillnaderna.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
