Jag tänker på livet. Jag tänker på det som sägs om gårdagen. Det som sägs om framtiden. Det svåra är det som är idag. Jag går intill, bredvid och följer med. Jag har en plats som ställföreträdare. Ibland måste vi människor vara det. Vi måste lyfta bördor där tyngden hotar att knäcka. Vi måste känna värmen trots att den inte finns. Vi måste leka med allvaret trots att allvaret vill låsa fast. Vi måste finnas precis just nu. Jag tänker att Tomas Tranströmer med en enda mening säger mig vad jag ska göra: ”Uppdrag. Att vara där man är”. Och tiden stannar ibland upp med fruktansvärd hastighet. Bromsar in och tvärstannar. Och där är vi! Alltid här och nu. Det blir aldrig detsamma efter det.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
