– Lärare gnäller mycket, hör jag ibland. Ibland möter jag också ”gnäll”, ibland gnäller jag själv. Då tänker jag på John Hattie och jag tänker att vi kan göra som Hattie säger – välja våra diskussioner. Jag har lagt till att vi inte bara ska välja diskussionerna utan välja vårt förhållningssätt. Den är vi ansvariga för var och en av oss. Att vi kan gnälla ibland. Ibland inte.
Har det blivit vår jargong att gnälla? tänker jag. Eller är gnället ett svar på att inget annat finns att säga. Är det för att det vilar ett ”måste” över lärarkåren? Hursomhelst är gnäll som en sankmark. Man måste lära sig att gå på tuvor, ta sig förbi och hitta vägarna som bär. Magen fylls med obehaglig skam, osorterade känslor och så försöker man skaka av sig eländet genom att försöka hålla sig till sitt. Jag tänker att gnäll uppkommer då lyssnandet upphört. Vi måste lyssna på varandra. Lyssna på det som sägs om och om igen. Gnället som det uppfattas.
Gnäll förklaras i ordboken med utdraget, oartikulerat, upprepat läte som svar på en plåga av något slag (Svensk Ordbok 1986). Om det är så att vi gnäller så är det svar på en plåga av något slag. Jag ser ingen väg genom gnäll. Då tänker jag läroplan och skyndar mig in i gemenskapen med texten där. Den utmanande texten på sidan där det står något om ”växandets glädje”. Den elever ska få känna och uppleva. Det ska läraryrket spegla. Vi måste hjälpa varandra att hitta dit. Lyssna på varandra. Lyssna noga.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
