Minnena ser också mig

Jag låg en gång sjuk hos mormor och morfar. Då betydde det sängliggande. Långt ifrån husets puls låg man där man låg nedbäddad och febrig. Rummet lite avsides. Mormors steg som kom och gick. Ibland stod dörren på glänt.

Mormor kom in med en bricka. Knackade på. Lade en mormorshand på min panna. Jag kände den. Och sov vidare. Då jag vaknade hade maten svalnat. Men omsorgen fanns där symboliskt. Långt inne i huset hördes radiorösten, den som alltid kändes så trygg, och rösten talade om Doggers bankar. Jag undrade alltid vad det var för något. Jag hörde också något om ost. Och så försvann rösten då mormors görande överröstade.

Tryggheten fanns i alla ljuden. Jag somnade om. Och så var det dags för ett glas saft och en liten, liten kaka. Och återigen mormors hand på min panna. Några dagar senare stapplade jag ut ur barnsjukdomen och gick och satte mig på husets stentrapp. Där tog mycket sin början. Timmar senare ropades man in till middagsmaten. Det var en slags trygghet i alltsammans. Jag minns den. Minnena ser också mig.

Tack Tomas Tranströmer!

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.