– ”
” Jag svarade en gång i tiden i den fasta telefonen. – Körlings. Och då kom jag helt naturligt i kontakt med människor som inte sökte mig utan någon i familjen. Så är det inte längre.
– Jag inser att jag inte längre kan småprata med människor som söker någon annan än mig, sa jag. Och insåg att småpratandet och anknytandet till personer som de egna barnen känner eller andra vuxna i boendet och deras kontakter försvinner bort med mobilerna. Till mobilen ringer man bara för att man söker just den person som numret avser. Det är aldrig någon annan som svarar. Jag ser hur en del kontakter aldrig kan etableras, aldrig riktigt komma att äga rum då telefonen blir ens egen.
Jag har under hela mitt liv småpratat med människor som sökt någon lillebror, mamma, syster och genom dessa samtal har jag lärt känna personer innan jag träffat dem. Jag har också fått ta del av lite ditten-och-datten om det som rör den person som ringer. Jag saknar det! Ja, även när den där personen som man inte tycker om ringer och vill prata med någon så är det ändå en kontakt. Nu är det ingen alls.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det finns inget tystare än en fast telefon när barnen flyttat hemmifrån! Nu är de här över julen och jag inser snabbt skillnaden.
Jag trodde inte att jag skulle sakna de här samtalen!
Jag håller med. Man saknar vardagssamtalen om det som händer kring och i den person man får kontakt med innan man lämnar över luren till den huvudsakliga mottagaren. Det är något med det fasta.