Det är något beklämt över detta. Jag ser alltid barnen i affärerna, på Ikeavagnarna, i klädaffärer. Jag ser oftast dem som ligger ned på golvet som slagna av trötthet, som inte leker, som bara väntar, jag ser barn som … och jag vill inte belasta någon för det jag ser men jag känner mig beklämd. Jag såg idag en förälder med sina mellanålderstora barn. De gick ut och in i affärer och ett av barnen sa – jag undrar om det här verkligen är kul. Och oron i föräldern vid orden – det är inte roligt – sätter fingret på något. Man stressar omkring också för att finna varandra. Barn måste underhållas, kläs och få mat. Men vad barn nog behöver allra mest är att någon sitter intill och frågar både med kropp och själ – hur har du det i ditt liv idag?
Jag tror att meningen med saker och ting är viktigare än saker och ting. Och att få ha tråkigt måste vara tillåtet. Jag ser tillbaka på mina tråkiga barndomsdagar vid en stentrapp där sedan allt kunde hända. Och oj så vi fick innehåll på tråkigheten. Den liksom försvann och skapade någon slags mening.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
