Brevkontakt

Det är märkligt att man kan vara på en plats utan att känna varandra. Jo, man känner varandra på ett sätt, fikar ihop, ställer en arbetsfråga, checkar av en lunchtid.

Men så smäller det till och det personliga livet kräver större närvaro och … så försvinner kontakter, man träder ut ur dem för man försmäktar inte annat än den inre riktningen, mot det egna, och så är det ofta.

Det vackra kommer i meddelanden och brev. Och så träder människan fram ur orden. Inte kollegan. Utan människan. Jag förundras över att vi blir människor i våra ord. Så nära kan vi komma.

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.