Det är fredagkväll och jag vandrar genom något kylslaget. Det är ensam väg genom bostadsområdet. Fönstren blinkar ljus. Portarna igenbommade med siffror. Jag möter ingen. Vinden leker med människornas kvarglömmor. En burk rullar efter mig på gångstigen. Som en påminnelse.
Bokstäverna dina; deras digitalt beskrivna promenad över det vita arket är absoluta påminnelser om allt annat än nonsensskriverier under vilken kategori de är arkiverade.
Här är bottnarna många; textens tolkningsbarhet är oändlig under underbart suggererat foto.
Jo, poesi lämpligare arkivkategori, mer adekvat, mer Anne-Marie. Den existentiella helheten bara är så härligt outgrundligt obegriplig. Bara detta ofta förvånande: att det mörka kan bära ljuset i sig. Men viktigast ändå är modet: att våga.
Att våga.
Ojsan. Fort gick det här. Gör mig oroad. Det problematiska med bloggande datorkommunikation är hastigheten, tidsaspekten. Det ska gå fort och den viktiga eftertankens mogna, djupt förändrande arbete och goda inflytande hinner inte verka/gestalta.
Hej!
God fortsättning 2012.
Gott hopp.