Snö – och kärlek

Jag var livrädd för rasterna då jag var elev. Jag ville inte bli mulad. Jag tyckte inte om att någon kastade in snö som kom genom kragen och ned på bara ryggen. Jag var rädd för hårda snöbollar. Jag älskade att göra snöbollar, suga i mig isen från Lovikkavantarna och göra snöänglar. Sen mindes jag alla lärarnas konfliktsamtal om snöbollens faror och … inte hjälpte det.

Då jag var liten var lärarna inte så ofta med på rasterna. Det fanns snöbollar som for på skolgårdarna och en gång såg jag rektorn krama en snöboll och kasta lätt på en av fröknarna. Jag trodde i mitt stilla sinne att rektorn gillade just den läraren. Men det vet jag inte. Men i min barndomsvärld trodde jag och några andra elever att det låg till så.

Och så plötsligt fick jag en snöboll, en hård, mot ryggen. Det sade lärarna att det var kärlek också. Men det trodde jag definitivt inte på. Det gjorde ont. Långt senare lärde jag mig att kärlek gör ont.  Ibland känns den som en hård snöboll.

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.