Då man är lärarkandidat är man nytänkande. Man får det nya från högskolan. Forskningen som visar, säger och beskriver. Man är i boken. Man tror på orden. Och så plötsligt är studietiden över. Man står där i klassrummet. Och för en tid är det nya bortblåst. Man hamnar i de mönster man inte ville hamna i. Man följder de gamla ullsockorna och ”så här gör vi här”. Skolans kultur måste man först anamma.
Det här kan ibland upplevas som en besvikelse. Man känner sorg och ställer sig frågande till vad som hände. Det kan gnaga en fråga inom en – va, men, oj, jag ville inte bli en sån här lärare och nu är jag just en sån lärare som jag en gång hade, vad tog alla nytänkartankar vägen …
Jag har tröstat många lärare som nyblivna känt sig besvikna. Det här samtalet är nog ett av de viktigare tänker jag. Den att man lär sig genom att göra det som görs, för man måste också förstå systemet man kliver in i, och om man då för en tid kliver rätt i ganska så slitna ullstrumpor så måste man tillåta sig det.
Som ny lärare är man nästan alltid i en inre konflikt. Mellan det man studerade och den verklighet man upplever. Att förändra tankesätt, förändra lektioner, skapa nytt ljus över matematikundervisningen, undervisa och följa eleverna, allt det där som högskolan givit av tankar kommer att komma fram, bli synligt och levandegjort. Men inte genast och omedelbart. Så brukar jag säga.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
