Jahaja! tänkte jag. Den här dagen får väl bli som den blir. Och helt aningslöst
gick jag ut i världen och såg på den med nya ögon. Jag gick ut och in i trappuppgångar,
små butiker som jag aldrig, aldrig, aldrig brukar gå in i, och gick mest där jag
brukar gå. Jag gick rakt in i en annan fotograf. Nu måste jag genast tillägga att
jag på absolut inga vis kallar mig fotograf, jag kallar mig ingenting, och jag
kallar mig absolut inte ens amatör, inte ens en amatör, amatör, amatörfotograf.
Jag gick rakt in i Mattias Klum, som jag nästintill gömde kameran inför.
Nu var det så att Mattias Klum var, förlåt naturligtvis är,
en mycket sympatisk Mattias Klum, photographer,
och jag tackade för hans fotografier, hans tankar och hans mod
att gestalta det han gestaltar och därmed delger oss andra! Jag tycker alltid att
hans fotografier gör mig till mer ansvarstagande.
Och han tittade i samförstånd och en aning
nyfiket på min kamera! Jag ursäktade mig med att jag ännu inte
lärt mig den och upptäckte hur rädd jag var för att orden skulle bli ämnesspecifika,
bländare, slutartid och sådana saker som jag inte kan med ord, utan mer gör lite på måfå.
Men innan mötets slutartid var ett faktum
frågade jag om jag fick intervjua Mattias Klum!
Det fick jag!
Nu sitter jag och filar på frågorna!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag har haft förmånen att lyssna på Mattias föreläsning (han är en inspirerande föreläsare) och samtidigt få se och höra berättelserna bakom hans fantastiska bilder. Du har en intressant intervju att se fram emot.
Det tror jag säkert. Jag ska intervjua för svensklärartidningen – Körling frågar. Jag blir mest lycklig över att människor är människor! Och att frågor går att ställa och öppna svar går att formulera. A-M