Jag var nyligen bjuden på middag. Middagen var så där underbart genomtänkt
så jag kände mig så där hungrig och glad som man blir när man omsluts av omtankar.
Efterrätten – väldigt delikat i sin enkelhet. Frukterna så sköna, vackra och gyllengula.
Vanliga apelsiner! Allt det vanliga kan göras ovanligt om man behandlar dem med
en slags unik känsla av att se nytt och på nytt. Apelsinerna skars med ömhet,
och apelsinens skal skars bort med den där förvissningen om att frukten blir
vackrare om den är ansad. Och så själva upplägget.
Över de vackra apelsinerna kärnas sedan två granatäpplen.
De röda, röda, röda kärnorna strös över apelsinerna.
Några vita flingor av socker får smälta in i alltsammans
och en uns, jag menar då en uns, kanel får toucha upplevelsen.
Det kallar jag matlagning med omsorg och godhet.
Nåväl,
själv är jag aldrig så där lagom.
Ett uns med socker blir lätt en hel skopa,
och kanel, som jag älskar, tar jag ordentligt av.
Därmed kväver jag något –
det blir fööör mycket –
och det sammantagna går förlorat.
Jag lärde mig något under det att jag letade efter kanelsmaken.
Den fanns där – i fullkomlig harmoni med de andra smakerna!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
