| Jag hade velat vara din elev, det känner jag med hela mitt inre, då hade förhoppningsvis någon sett mig, sett in i mina ögon och läst sorgen, vanmakten och hopplösheten jag kände varje dag inför att behöva ta mig till skolan. Det hade sparat mig kanske år av förtvivlan och en nedbruten självkänsla. Du får mig att känna hopp, trodde inte i mina vildaste fantasier att pedagoger som du fanns. Men du finns och allt du skriver låter så otroligt självklart och logiskt. Frågan är bara varför så få lärare upptäckt det? snälla fortsätt skriv, fortsätt att sprida ditt ljus i mörkret, du behövs. Barnen behöver dig, de vilsna lärarna behöver dig. |
Kommentaren i min blogg berör mig. Jag tänker.
Elever är människor. Människor med egna tankar och känslor. Relationens betydelse är stor. Vi blir någon i någon annans ögon, i relation med någon som ser. Att vara lärare handlar om att vara nära en människa som lär sig. Lärarens roll är att se, närvara och följa, bekräfta relationen mellan lärare och elev och kring det vi lär oss. Vore du min elev skulle jag varje dag se dig djupt i ögonen och ta din hand, en mycket medveten gest som gör att du får bottna i mina pedagogiska ögon och jag får se in i dina. Jag tänker så!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Idag kommer en student i termin 6 och frågar:
– vem var hon egentligen som föreläste för oss i första kursen? Jag var sjuk men alla mina kamrater pratar fortfarande om henne som en inspirerande höjdpunkt…
Jag hänvisade henne hit och rekommenderade till din bok.
För första gången på länge fick du mig att gråta, gråta över alla förlorade åren. I så många år har jag inte velat känna, inte velat erkänna att jag var otroligt utsatt och ensam, övergiven av vuxen världen. Inte för någon har jag berättat hur otroligt märkt jag är av mina år i skolan, av den enkla anledningen att jag på något plan känner skam över att erkänna och berätta om min utsatthet. Jag har lärt mig att spela med i vuxenvärldens blindhet och ovilja att se. För om det inte hade varit fel på mig hade dem självklart ryckt in, då hade dem självklart hjälpt. För ingen kan väl vara så grym att man vänder ett ensamt barn ryggen? Visst måste det vara barnet det är fel på?
Nu i vuxenålder vet jag självklart att svaret på frågorna är NEJ det är aldrig barnets fel, och att man under inga som helst omständigheter vänder någon utsatt personryggen. Men fortfarande på det känslomässiga planet gör det ont och det svider. Men inte någonsin har barnet kommit fram storgråtande som när jag läste det du skrev som svar på min kommentar.
Tack för att du såg mig, tack för din bekräftelse, du anar inte vad det betyder för mig. Kanske en början till försoning
Kanske en liten väg till reperation. Tack för att du delade med dig. Så att vi blir påminda. A-M