From the bottom up

4 Responses to From the bottom up

1. Maria says:

   14 februari 2012 at 5:10 e m

   Tänk om.. jag få lite ont i magen i skolan jag besöker nu.. där sitter en kille och tvingas skriva. Motvilligt får han ner några ord på pappret, medan resten av klassen går vidare med roliga saker – dvs de som är färdiga med skrivandet. Killen sitter med sitt papper och inser att han ”aldrig” kommer att bli klar, för han ligger alltid efter. Han tittar på allt det roliga alla andra får göra och ser på sin hög med ”att göra färdigt”. Jag blir satt intill killen för att peka på orden han ska skriva och få honom att komma vidare.. men den uppgiften kan jag inte klara, det är ju fullständigt meningslöst, både uppgiften han ska göra klart och lusten som inte går att framkalla när man ligger hopplöst efter – alltid. Istället småpratar jag med killen, får höra vad som är jobbigt i skolan, frågar hur han tycker skolan ska se ut för att han ska trivas bättre.. det är inga svåra saker som behövs. Han vill lösa mer matteproblem, han vill skriva mer fritt – då gillar han att skriva (nu har de många övningar där de skriver av papper), han vill inte hållas kvar dubbla halvklasser för att göra klart, när andra får gå och göra kul saker. Han vill inte känna sig långsam och behöva sitta och göra klart, när andra får gå vidare. Alla andra skriver ju så fort.. Mitt hjärta värker! Jag frågade killen om han berättat allt det här för sin lärare, men nej, inte tror han att det ska hjälpa heller. Jag bad honom ändå fundera på om han och mamma inte kunde prata med läraren, kanske skulle det göra någon skillnad. Sen bad jag honom ändå att skriva några meningar till, för det är ju vad hans lärare bestämt att han behöver.. men vad visset det kändes!

   Jag kommer att prata med läraren, men det är inte första gången jag ifrågasätter om det verkligen hjälper killen att sitta och skriva av när han så tydligt visar hur jobbigt det är, och om han verkligen måste skriva lika mycket som de andra, när han har så svårt för att skriva. Läraren tycker att det utvecklar hans handstil, att han mår bra av att få samma krav så de andra, att inte slippa undan, att han måste inse att allt inte roligt. Lite ont i magen får jag av att ifrågasätta lärarens åsikter ännu en gång, men jag måste berätta vad killen sagt. Kanske kan det väcka lite frågor inom läraren. Det är inte alltid lätt att vara lärarstudent och komma och ifrågasätta.
2. sspirit says:

   14 februari 2012 at 5:27 e m

   Maria…jag skulle vilja uppmuntra dig att ifrågasätta, nu som student är din högtid att göra det. Du har ingenting att förlora och om ett enda barn får sin röst hörd, då är det värt. Styrketankar till dig.
3. Anne-Marie Körling says:

   14 februari 2012 at 11:37 e m

   Mmm, det du skriver måste bli uppmärksammat. Det handlar om en elev och om ett unikt lärande. Så kan man se det. Vad behöver eleven? Så kan man också se det? Vad behöver eleven inte är ett annat perspektiv. A-M

4. Pingback: Finland, undervisningarna och vad varje svensk skola … | Anne-Marie Körling