Det kommer ibland mejl till mig om en trötthet jag önskar råda bot på. Den där lärartröttheten som inte alls handlar om klassrumsarbetet, inte heller det som handlar om eleverna, inte heller det som handlar om lektionernas planering. Nej, de handlar om den där tröttheten över de eviga diskussionerna, det låga taket, Jante-åsikterna och den inre smittan av du ska inte tro att du är något.
Jag skulle så gärna vilja lägga en arm om läraren och säga högt och ljudligt – DU ÄR NÅGOT OERHÖRT VIKTIGT – DU ÄR LÄRARE och som sådan betyder du så oändligt mycket mer för eleverna än du någonsin anar och förstår. Sträck på lärarryggen och se eleverna. Ge aldrig någonsin upp. Aldrig någonsin.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
(Gör ett försök till – det blev konstiga tecken)
Du har helt rätt i detta:
Nej, de handlar om den där tröttheten över de eviga diskussionerna, det låga taket, Jante-åsikterna och den inre smittan av du ska inte tro att du är något.
Jag har t.o.m råkat ut för att bli uppmanad att erkänna att jag är inkompetent. ”För det är ju alla lärarutbildare”. Men hur skall jag kunna följa den uppmaningen, när jag vet hur fel det är. Det är dom som inte vet! 😉
Monika, sorgligt tycker jag är det är!
”men Jan det måste du väl erkänna: Lärare arbetar alldeles för lite”, ”ni är ju ineffektiva” och ”3 månaders sommarlov det kan ju inte andra ha” fick jag att telefonsamtal av en vän som ansåg det självklart att jag borde hålla med. ”Hur många usla lärare mötte inte du under din skoltid?” var sen uppföljaren.
Ja, jag hade också ”herr Britta”, ”Kubiken”, ”Änvärre” och lärare som inte orkade möta mina behov fullt ut men behöver jag såga dem som inkompetenta och lata för det. Nej!
Ja, jag möter jante oerhört starkt men är det från människor som skulle kunna tänka sig att arbeta som lärare, nej. Jag möter jante oerhört starkt men är det människor som skulle orka utbilda sig och skaffa sig kunskaperna som behövs, nej.