Dikt i rummet

Rummet är för stort för mig. Det gör mig mindre och mer ensam. Kvadratmetrarna syns mäktiga och stora. Från ett hörn tar jag utsikt. Blickar ut mot tak och väggar. Kaffekopparna står på en höjd och ropar till mig att störa dem. Kylskåpet drar djupa andetag och pustar ut i en slags ljudmassa. Kylan finns där. Kylan finns där. Soffan knakar på sina leder. En stol lättar sina fjädrar och skakar bort en tidigare tyngd. Månen vankar ensligt av och an mellan fönstren. En stjärna försöker blicka ned genom molnen. Jag sitter här innanför och känner mig ledsen. Jag vill bara famna nuet men dåtiden tränger sig in i kön, kommer före och så den där framtiden… den där framtiden. Så den kan skifta med både erbjudanden och katastrofer.

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.