Det finns en liten berättelse om då muminmamman väntat hem sin familj, hon har dukat och skapat fest, ordnat med snäckor och i sitt hjärta skapat utrymme och högt i tak. Hon väntar och väntar på de sina. Mörkret lägger sig och alla de andra de fortsätter med sitt utan att tänka några illasinnande tankar alls. De är bara upptagna. Det är egentligen inget farligt. Men en gång så bestämmer sig muminmamman för att lämna för att själv få göra eget. Hon kastar sig ut i livsäventyret. Badar för det tycker hon om. Muminfamiljen möter inte sin mamma på verandan. De möter bara ett ensamt dukat bord som avslöjar timmar av väntan. Då …
Den här teckningen är en del av den berättelsen.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Ovanstående ord och meningar väcker ju tankar förstås, aningen skuldmedvetna sedda ur mitt perspektiv men bilden är ju större än så, som den alltid är. Hej, hoppas jag inte förstör eller stör ditt inlägg.
Jag vill också hylla Tove.
Har läst den fina biografin ”Ord, bild, liv (Tove Jansson) av Boel Westin.
En charmig läsupplevelse.
”En utflykt i parnassen kan vara farligt.
Hur farlig? frågade Mumintrollet.
Jag skulle närmast säga enormt farligt, svarade det lilla djuret Sniff allvarsamt.
Då måste vi ha smörgåsar med oss, sa Mumintrollet. Och saft.
Tove Jansson
Hi hi: det där är bra klokt och lagomt mångtydigt.
Ackurat gäller som Strindberg menade: att doppa djupt i sin själs bläckhorn.
Tove kunde den konsten och skapade sin egen estetik.
Tove talade ofta om lust, frihet och ensamhet: ”En frihet är ingen frihet om den inte orkar med ensamhet”
Hej Thord, usch detta med skuld. Jag tycker om berättelsen som en påminnelse om det som vi tar för givet, en mamma kan det vara. Dina ord är alltid välkomna och viktiga. Jag är en stor vän av Muminvärlden. Växt upp och i den. A-M
Thord, Toves ord om ensamhet, så starka. Jag tar dem till mig. A-M