Jag har läst inledningen till Alex Schulmans bok ”Skynda att älska” 2009 många, många gånger. I varje mening tecknas hans pappas porträtt och han närvarar med styrka i stenskott och fiskedon. Det är ett stycke man absolut kan läsa för alla skolelever för att visa litteraturens generositet. Den att vi får delta, känna, uppleva, närma oss, se in i och lära oss om oss själva.
Som ett eko av denna text kom min mamma i min dröm. Hon vandrande i ett köpcentrum. Hon log mot mig, jag hörde hennes skratt och jag gick henne till mötes. Hennes armar omslöt mig. Jag kunde ta farväl och säga att jag saknade henne oändligt mycket. Hon lämnade en märklig dos av inre kärlek. Oförklarlig. Det är långfredag.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
