Någon har sökt på ovanstående ord. Och jag fylls med empati och värme. Ja, vad säger vi till dem som sörjer?
Det är nog aldrig orden som betyder något utan hur vi är där då någon sörjer. Hur vi stannar då sorgen flammar upp. Hur vi stannar nära då sorgen blir ljusare. Hur vi vågar vara utan att säga något alls. Hur vi kan koka te och bjuda på värme. Hur vi kan tillåta oss själva att leva utan att för den skull kräva av den sörjande att göra detsamma. Hur vi kan låta sorgen ha sin tid. Att inte värdera sorgen utifrån. Att inte tidsbestämma den. Den har ingen tid.
Jag brukar alltid fråga om namnet.
– Vad hette din mamma?
Den att få famna namnet igen. Den att få uttala namnet igen. Namnet är.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Ann-Marie, jag vet inte om du vet vad som hänt mej och min familj. Men just nu är livet slaget i spillror. Dina ord gör mej tacksam över de vänner som ställt och ställer upp på just det sätt du beskriver.