Jag sitter över mitt lördagskaffe och insuper DNs innehåll. På en liten plats i tidningen Boklördag, DN 28 april 2012, ser jag detta:
Och jag minns hur allt av minnen av det liv den döde haft absorberades i tingen. Sista kaffekoppen med det intorkade kaffet en slags sista möjlighet att hålla liv i den som inte längre finns. Och de där pippifåglarna som flyttade hem till vår bokhylla kvittrade ständigt om att de en gång kom från min mammas hem. Min mormors sybord på vingliga ben har ett värde större än vad det i själva verket ser ut att ha. Jag kan lägga min händer på dess yta och komma närmare mormor i mitt minne. Morfars uggla hoar om orden morfar vägde på guldvåg, pappa finns i musiken. Något levandegörs igen. Relationen till den andre. Kommunikationen till de som dött har flyttat in i mig. Det är en annan slags kommunikation. Tingen påminner om att den finns och att den pågår.
I olika takt har jag låtit mina saker försvinna hemifrån. När de inte längre representerar närheten till min mamma. En kaffekopp med intorkat kaffe blir inom sorgetid diskad, och kaffekoppen blir en del av mängder av andra kaffekoppar. Genom åren avnavlas laddningen och saker och ting framstår som egna.
Dock, några saker ÄR den andre. De består.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Så sant! Så på pricken! Vissa saker har ett värde långt bortom kronor och ören, fyllda med minnen och tankar.