Jag skulle baka tårta. Eller ta båten ut till skärgården. Till det där bageriet där vi en gång satt. De lena kullarna med kaffekopparna snedställda, och kaffeinnehållet på vippen att rinna över. Jag skulle äta en tårtbit som den gången då vi alla åt tårtbitar ihop. Någon slickade slickepotten då tårtan gjordes och denna någon kunde vara vem som helst av oss alla. Så flög fåglarna sin kos och humlorna dundrade ned i späda blomster i vår närhet. Någon av oss hatade myggen och prisade vinden som förde dem bort, långt mot myggornas paradis. Sedan satt vi väl där och skapade födelsedag medan åren gick och allting gick. En dag blev det ingen mer födelsedag.
Det blev ett minne. Födelsedagsbarnet, som nu skulle varit en gammal tant, sitter och funderar över sin livstid på en helt annan sida om världsäventyret. Vi andra stretar på och slickar fortfarande av slickepottar, äter gräddtårta, dricker kaffe och sätter ned koppar på en stenhäll. Så där snett, så där snett.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
