Man tar min språkförmåga för given. Talar till mig. Jag ser in i ansikten som berättar och förklarar. Jag vill förstå. Jag vill verkligen förstå. Jag anstränger mig för att förstå. Jag förstår inte. Jag ler och höjer mina axlar för att visa att jag inte kan språket. Det är en kroppsgest. Jag blir förstådd. Får en hand på min axel. Axlarna sjunker ned igen. Vi har kontakt trots att vi inte förstår varandra. Jag är helt utanför det språk jag befinner mig i. Och jag känner mig utanför. Min axelryckning är också en slags förtvivlan. Jag har givit upp om ordens gemenskap.
Då får jag en hand på min axel. Kontakten är inte avbruten. Gesterna tar vid. Kommunikationen återupptagen. Så tänker jag att vi ska göra i skolan. Alltid se till att mötesplatsen och kontakten hålls vid liv där viljan att förstå och viljan att låta förstå ska leta sig fram till olika hur.