Fotografierna är vintage, människorna är människor

 

Jag cirkulerade länge runt ett bord med loppissaker. Jag kom att återvända till bordet flera gånger. Det var fotografierna. Jag ville köpa dem. Jag köpte dem. Jag fotograferade dem för att vara säker att jag kunde spara dem. Vid ett av loppisborden såg försäljarna att jag ville ha fotografierna och de tillät mig att fotografera av dem. De log och såg vänliga ut. Jag bjöd alla loppisbordsägare på kaffe, gick till närmaste café och där kom den vänlige ägaren ut och gick till var och en och hörde sig för om vilket kaffe de önskade. Jag betalade och fick i lugn och ro undersöka fotografierna.

Det är så att något ömt väcks i mig. Detta att se fotografier från förr, från en svunnen tid, från länge sedan, och där 2012 står jag och blickar ned i ansikten utan att de kan se mig. Jag undrar också varför de ligger på ett bord i Budapest eller i Rovinj?

Jag fotograferar. Någon vintage är det inte att tala om. Det är historia. Det är människor. Det är något att berätta kring. Vad kan vi berätta? Vad kan vi se?

This entry was posted in Fotograferingen. Bookmark the permalink.

One Response to Fotografierna är vintage, människorna är människor

  1. MalinC says:

    Jag älskar gamla fotografier. Tänk så många historier man kan fantisera ihop kring de där ansiktena. Nu måste jag ut och leta på loppmarknader jag också!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.