Språk? Vad är det?
Jag frågar min son. Språk är allt säger han. Den jag är. Det jag vill vara. Det jag är inuti och den förmåga jag har då jag möter en annan människa utanför. Språk är också det vi blir ihop. Fast det kan vara olika bland olika!
Språk är en del av identiteten. Frågan är om den inte är identiteten. Det är nästan omöjligt att tänka sig att inte kunna uttrycka sig ens om det vanligaste, vardagligaste och hur att berätta i dåtid och framtid, bortom här och nu.
Vad är då svenska som andra språk?
En självklarhet skulle jag vilja utropa. Svenska som andraspråk är trots det absolut viktiga sällan betraktat som just ett eget viktigt ämne. Jag tänker att kanske är det själva benämningen som inte hjälper ämnet – andra är ett placerings- och rangordningsord som berättar att något kommer före och först. Kanske är det första det egna språket som kommer först tänker jag då, men genast vet jag att så är det inte. Jag tycker det är anmärkningsvärt att vi inte uppmuntrar och uppskattar språklig mångfald och rikedom. Det är en allmän fara att vara enspråkig i vår värld som uppmanar, uppmuntrar och kräver gränsöverskridande kommunikationer.
Så alla de som har ett annat språk ska betrakta det som en rikedom, och få stora och rika möjligheter att erövra också det språk som talas i det land de bor i. Men inget på bekostnad av något annat utan till berikande av just det andra.
Och om min son säger att hans språk är hans identitet så tror jag honom. Om jag tror min son så betyder det att jag tillskriver honom hans språkliga uttryck som en del av honom. I samspel med mig och mitt språk så utvecklar vi en alldeles egen liten kultur – en mamma-son-kultur! Språk fungerar så.Därmed är jag medveten om att just vår lilla kultur utestänger andra. Så fungerar också språk.
Skolan får inte vara en kultur som tar språk för givet utan ständigt är nyfiken på de språk som finns där och skapar en kultur att det är rikt att vara flerspråkig. Och det är en undervisande sak att utveckla undervisning som berikar!
Anne-Marie
Jag håller helt och fullt med dig i att själva benämningen kan skapa en viss förvirring. Jag är själv fundersam över detta ämnes roll i skolan. Som svensklärare vill jag att mina elever ska se varje språk de behärskar som en självklar tillgång, även om identitetskapandet som finns i språket kan höra mer eller mindre till de olika språk som eleven behärskar.
Mina funderingar tillhör egentligen en annan sort. Som gymnasielärare skulle jag vilja se att svenska som andraspråk för det första inte behandlades så styvmoderligt av vissa skolledningar som det kan göras idag (talar givetvis bara av egen erfarenhet). För det andra så skulle jag vilja få förklarat för mig varför inte alla lärare numera skolas i andraspråksutveckling. Jag saknar själv detta i min utbildning. Valfrihet är fantastiskt, men borde ämnet inte vara allmänbildning för svensklärare?
Bara funderingar, tack för en intressant blogg!