Föräldrars död

Det händer att föräldrar dör. Det händer att vi möter elever vars föräldrar är allvarligt sjuka, döende och att de slutligen somnar in. Det händer. Det allra viktigaste är att vi som lärare inte överger utan stannar kvar i relationen med och till eleven. Det är också viktigt att skolan vet att det tar många, många år, om än någonsin, för ett barn att förstå att föräldern är borta. Det krävs också stor respekt från lärarkåren då det gäller det sörjande barnet, det längtande barnets förmåga till koncentration och hundraprocentiga deltagande. Lärare kan minnas att skolan i sig innebär stöd, det kontinuerliga, det pågående, kan vara stöttande för elever. Att det finns skolmat, att det finns vuxna människor. Lärare är ofta lösningsorienterade, eller problemorienterade, men i detta finns ingen lösning, inga egentliga plåster eller diagnoser. Bara närvaro. Bara vuxna ögon att ibland titta lite djupare in i. Det hållande som inte behöver ord.

Då jag förlorade min pappa i årskurs ett fick jag sömnproblem och blev rädd och orolig. Jag var orolig över min levande mamma. Jag hade alldeles för tidigt fått lära att livet inte var något att ta för givet. Jag minns skolan och min lärare som en kraft jag kunde få näring av. En stunds vila. Min kloka lärare lät mig spela teater. Jag minns fortfarande hur jag fick vara Pippi Långstrump i en skolpjäs. Pippi hade inga föräldrar. Pippi klarade sig själv.

Jag tror på leken, på symboliken, på de vuxnas mod att låta det som har hänt finnas. Jag tror inte på att inte låtsas om. Ofta säger vi att vi inte ska väcka den björn som sover. Det kan vara av omsorg. Men det finns ingen björn som sover. Det finns ingen att väcka. Björnen är vaken.

Jag fick gå till skolläkaren. Jag hade svårt att sova. Skolläkaren skulle titta på mig, lyssna lite på mitt hjärta. prata lite med mig. Han hade några viktiga ord att säga om mitt tillstånd: – Hon har sorg, hon har förlorat sin pappa. Det är inget vi medicinerar bort. Det handlar om livet. Jag trodde att han hörde det när han lyssnade så där noggrant på hur mitt hjärta slog.

Jag minns att jag tyckte om läkarens ord. Jag minns att jag kände att jag inte behövde be om ursäkt för något. Jag minns att han gav mig en slags plats och en förklaring. Jag minns att jag tänkte att – min pappa kanske är död – och att det inte är något fel på mig. Jag bar också på en ständig känsla av att min pappa kanske bara hade rest bort en stund. Och jag längtade …

LÄROPLAN och KURSPLANER

Jag skriver det här blogginlägget då flera har sökt sig till bloggen med denna fråga. Jag tycker att vi ska ha nära konsultation med elevhälsan kring hur vi kan vara och agera som lärare. Hur vi kan få stöd i att härbärgera, närvara och se barnets sorg som en del av det vi alla delar. Frågor som rör döden ger oss all anledning att fundera över vår värdegrund. Det är den vi kan omsätta i mänskliga möten, däremot är det inte alldeles säkert att vi kan hamra in multiplikationstabellen och Sveriges tidslinje och landskap.

Det här inlägget postades i Sorg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.