– Du ska spela Pippi Långstrump, sa min lärare då jag var liten och min pappa precis hade dött. Jag minns att jag fick något eget och någon plats att spela ut på. Jag var lycklig i skolan och på teaterrepetitionerna.
– Dina teckningar liknar bajs! Ja, så sa min teckningslärare efter att jag frågat hur man verkligen ritade det motiv han ville att vi skulle rita.
– Du kan inte tala rent, sa en lärare till mig då jag inte kunde uttala s utan att läspa. Jag minns hur ledsen jag blev över att läraren sa så inför hela klassen. Jag tog faktiskt strid och kom att bli ett samtalsämne vid skolan för en tid. Det var ingen fara för rektorn tyckte att jag hade rätt och att läraren inte hade det. Kränkningen var ett faktum tyckte rektor.
– Du är bra som du är, sa en lärare en gång. Jag minns inte vilket ämne jag hade läraren i men jag minns hur lättad jag kände mig. Det varken var bra eller dåligt att vara den man var och så tror jag att jag upplevde skolan. Det var inte mycket av fostran under min skoltid. Inte mycket av omsorg heller. Inte så mycket av drillkunskaper heller. Utanför skolan lockade arbeten för vi behövdes. De flesta jag kände hade helgarbete och tjänade egna pengar redan under högstadiet. Vi vågade tro på att det fanns en plats för oss när skolan var slut. Att vi behövdes.
Tack för ett fint inlägg, Anne-Marie. Det fick mig att minnas. Och att tänka.