Detta måste vara ett skolord: Rabbla!
– Lär dig rabbla multiplikationstabellen!
– Rabbla glosor!
– Lär dig rabbla alfabetet!
Under hela min skoltid hade jag svårt att rabbla. Jag trodde det handlade om att vinna en tävling på tid. Tid har alltid hetsat mig att snubbla. Jag snubblade på ordningen mellan några bokstäver i alfabetets mitt och så de där matematiska bokstäverna x och y hade jag dålig kläm på. Jag rabblade lite med min mamma. Då var rabblandet roligt. Annars var det mest mekaniskt och robotlikt talande. Monotont och själlöst.
Jag rabblade multiplikationstabellen, själva ordet fick min tunga att vricka till ordentligt. Åttans tabell gav mig hjärtklappning.
Rabbla har väl med att återge. Härma och uttala. Lära sig genom att nöta in. Erövra viss automatik och genast kunna klämma fram med att 5 x 5 är 25. Att ryggraden hjälper till. Att hjärnan inte längre behöver bråka med varför 5 x 5 blir 25 och inte 23.
Lite utantillsaker tror jag är nyttiga. Att lära sig en vers eller två tror jag är mumma för huvudet. Jag saknar att jag inte fortsatte rabbla dikter för att träna huvudet. Sedan kunde jag få lägga in känslor och färger i dem som jag önskade och behagade. Men jag måste först lära mig dem. Och att kunna något utantill är ibland väldigt roligt.
På banken kan det vara nyttigt att lägga hop ett och annat så att man själv kan ha koll och inte vara i händerna på någon annans kluriga matematik, där minus på ett kick kan bli ett plus om jag tecknar ett nytt lån.
Minns ni era rabbelkunskaper? Vilka är de?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Åh, den älskar jag, säger sonen 4 år och pekar på din bild 🙂