Jag har läst FÖRÄLDRATYCKET och klippt ut några rader ur varje:

”Jag är en del av mitt barns skola för att jag är en del av det nätverk som är skolan. Jag är en av alla dessa noder – elever, lärare, rektor, föräldrar, vaktmästare, matpersonal, sjuksköterskor, kuratorer, bibliotekarier mfl – som behövs för att skolan ska finnas och fungera bra.”

”Det här är en grupp pedagoger som inte bara har en tydlig pedagogisk samsyn, utan också är skickliga på att se småttingarnas olika behov och kompetenser, och deras roll i den större gruppen. Under hela sin tid på förskolan, med alla de olika faser i sin utveckling som Sam gått igenom, har personalen sett honom, var han befinner sig, och mött upp för att han ska kunna ta sig vidare och växa på bästa sätt.”

”För jag har gett dig ett av de största förtroenden en förälder kan ge en annan vuxen människa – förtroendet att lära, forma, utveckla och inspirera mina barn. Din betydelse är stor. Din möjlighet att påverka och göra skillnad är enorm. En tanke som kanske skrämmer, om man uttalar den högt? Eller ger den kraft? Oavsett vilket så är det ett ansvar. Du har ett ansvar. Jag har ett ansvar. Tillsammans håller vi bollarna i luften, ser dem flyga högt högt och göra konster, och vi kommer inte att tappa en enda av dem.”

”Vi föräldrar som är ensamstående har det svårt nog att hinna med det lilla familjelivet vi har för att behöva slåss för en rättighet som alla barn har enligt lag. Om vi börjar lyssna på varandra och ta i mot den hjälpen som vi (föräldrar) ofta kan ge så skulle det underlätta för våra barn som lever i diagnoslandet plus att rektorerna börjar ta sitt ansvar. Jag arbetar som skyddsombud på min arbetsplats, jag har lagar som jag kan använda för att stänga av en arbetsplats (om det skulle gå så långt) för att den skadar den som arbetar där, men vem är barnens skyddsombud på skolan?”

”Här hemma byggs det ofta kojor, barnen älskar att krypa in i och under sängar, stolar, skåp. Utrymmen där man kan dra sig undan, bygga, leka bara två eller några stycken tillsammans uppskattas mycket på förskolan där de vistas idag.”

”Jag ser framför mig hur föräldrar krokar arm med förskola/skola/fritidspersonal landet(världen!) över och säger ”Nu är det nog! Vi går inte med på detta längre! Våra barn är vår framtid och nu är det dags att ge dem en ärlig chans att bli det bästa de kan bli!”.”

”Jag har suttit och retat mig på föräldramöten som är rena informationsmöten och njutit av föräldramöten där föräldrar och pedagoger möts i dialog och utvecklas tillsammans.  Jag har varit på utvecklingssamtal där pedagogen lyfter fram det lilla som varit negativt som om det var ett stort problem och njutit av pedagoger som lyckas lyfta fram det positiva och fått barnet att tro på sig själv och sin förmåga.”

”Tårarna rann på mig och personalen när jag berättade att de har varit guld för min dotter och mig, jag har sett hur de slitit och de är guld värda. Och tårarna rann hos de med för de tyckte det var skönt att höra från en förälder att deras arbete inte är obemärkt.”

Jag tänker: Föräldrarna ger skolan sina barn. Skolan ska förvalta denna gåva. Jag skrev till mina barns lärare att ”Lärarna är VERSALER- de är stora, viktiga och betydelsefulla.” Och så vill jag att det ska vara. Så skrev jag i ett sommartal som tack för att mina barn fick möta lärare som var stora och med stora hjärtan.

This entry was posted in FÖRÄLDRATYCKET. Bookmark the permalink.

One Response to Jag har läst FÖRÄLDRATYCKET och klippt ut några rader ur varje:

  1. Ramlade över din blogg av en händelse och fastnade naturligtvis.
    Ditt språk, dina tankar, din klokhet.
    Dina inlägg om läxor träffade mig rätt i min egen tanke om läxor, trots att jag inte har tänkt den tanken fullt ut ännu. Låter märkligt, men ibland så läser vi något av någon annan som verkligen öppnar den där latenta dörren till utveckling.

    Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *