Miniräknarmisstänksamheten och det elevnära

Jag minns då miniräknarna kom. Jag minns hur de mycket snabbt hamnade på önskelistan hos de flesta av mina klasskamrater. Jag minns ifrågasättandet av lärarna. Jag minns fuskmisstankarna. Ingen såg lusten i att pröva nytt. Ingen bejakade det som eleverna använde sig av. Ingen frågade om hur eller varför. På lektionerna blev det ett blankt nej. Att handskas med ett redskap är också lärande. På rasterna hade vi matteböckerna i knäet och prövade oss fram. Vi använde våra egna förklaringsmodeller och vårt eget språk och läste och löste ett och annat. Det lärandet! Det lärandet.

På lektionen var tyst huvudräkning nummer ett. Räknesticka nummer två. Och svaret som skulle presenteras enordig. Ganska fattigt med andra ord. Jag minns de som långt upp i åldrarna räknade på fingrarna. Min matematikrädsla försvann under min lärarutbildning där jag läste matematik. Först för att jag var tvungen. Sedan för att jag upplevde lust och kreativt tänkande. Något hände inom mig. En känsla av att behärska något jag inte tidigare förstått alls.

Jag skriver nog det här för att barn idag använder teknik som måste in i skolan.

Det här inlägget postades i Matematikundervisning, Verkligheten. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.