Då vi läser skönlitteratur så blir vi förhoppningsvis berörda. Vi känner med den som blir dumpad av sin partner. Vi känner sorg då någon dör. Vi blir glada då problemen löser sig och skatten äntligen hittas. Vi läser på med hjärtat i halsgropen. Vi vill veta hur det blir. Pulsen slår i takt med innehållet. Känslorna finns alltid där. Det vill säga om vi kan läsa. Det vill säga om vi får lyssna och dela på berättelser.
Hur tillåter vi dem? Låt säga att känslorna för matematiken är delad. Rädslan gör att uträkningarna tar tid. Rädslan som gör att matematiken blir ett rädsloämne istället för ett kreativt och lustfyllt? Hur kan vi ta fasta på känslorna? Hur kan vi lära oss genom att förstå dem?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
