En reskamrat

Vi går till bussen ihop, sitter tillsammans medan bussen snirklar sig fram genom bostadsområdena. Vi småpratar om livet, sakerna, länderna och uppdragen vi har. Jag är den jag är. Han är den han är. Och jag får en inblick i vad en tioåring tänker om sin samtid. Och glittret i ögonen och skratten i orden. Det är bra att vara vuxen med öron tänker jag.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.