Diskussionen om mitt blogginlägg om julpyssel tog fart på facebook. Och jag läste om estetiska lärprocesser, lärare som inte tycker om att julpyssla, inte kan. Jag tillhör de senare.
Då det gäller estetiska lärprocesser – Jag tror på dem i allt. Jag räds bara all tid för förberedelser och möten som tas upp av detta enda pyssel. Jag tänker att vi kan ha möten som verkligen är pedagogiska diskussioner, och då inkluderat julpysslet och den vikt vi lägger kring det.
Sedan vet jag och har sett att barn inte kan hantera sax, knyta snören, binda samman saker, limma och finpillra. Jag tror vi behöver mer av det. Mer hand, hjärna, hjärta i det vi gör. Så visst en ängel som har fina klippta vingar, en jultomte med ögon och skägg, en julkaramell där vi ska vika, klippa och välja papper.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Åh, ja jag håller med när jag arbetade i skolan i egenskap som beteendevetare fick jag alla pysseluppdrag om inte mest på mellanstadiet. Pedagogerna avskydde det och dessutom klassens timma (läs roliga timmen det sa man på min tid) För det gillade verkligen inte stök och bök men när de halvtrotsiga flickorna i femman som sa ba va till allt fick sätta händerna i pyssel och rita Van Gogh solrosor till klassisk musik skapade det ett lugn i hela rummet. Jag tror mycket på känslomässig inlärning och praktiska moment bland all teori. Man får inte heller glömma att vi tar till oss kunskap på olika sätt. Eller hur?
Tack för ett bra inlägg
Lotta