Det blir om några timmar sommarlov. Sommarlovet sätter sig idag i kroppen hos en del av eleverna. De ska hantera seperationer. De ska hantera det faktum att de inte alls ska resa bort utan vara hemma. De ska hantera glädjen också. Den är nog så svår att visa. Att vilja krama sin lärare och säga ett sista gott ord på vägen. Ofta stannar elever kvar intill läraren liksom för att säga något eller bara få vara intill utan att det märks. Detta med sommarlov. Vi prisar det så högt vi som talar om det. Jag är lite rädd för alla glädjeord om ledighet. En del elever möter inte själva glädjen utan går ut ur skolan med andra känslor.
Skolan är en plats för struktur. Det är nog så viktigt att komma ihåg. Hunden ligger vid mina fötter. Det är inte mycket i hans huvud tänker jag. Inte bryr han sig om varken sommarlov eller skoltid. Han snarkar tungt.
Vi är människor, vi tänker, känner och relaterar. Band som ska knytas upp är olika lätta att göra det med. En del vill inte knyta upp banden. Andra gör det så ledigt och så enkelt. De har trygga inre band att relatera till.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
