Jag googlade på skolavslutning och fick ungefär 340 000 resultat (0,14 sekunder). Skolavslutningar är ett stort sökord.
Kyrkorum och lagrum
Efter artikeln där Skolverket redogjorde för möjligheterna att vara i kyrkan utan att prästen har huvudordet och huvudansvaret för innehållet väckte många känslor. Och kanske är frågan en ickefråga som Jan Björklund skriver och många andra jag lyssnar till. Frågorna i skolan kan tyckas få ett löjets skimmer trots att det är julljus som strålar.
Men i skolan måste allt beaktas. Kanske är det omöjligt att bemöta alla kulturer och alla åsikter som rektor och som lärare. Skolan måste i olika frågor förklara väg och bekänna ståndpunkt. Skolan måste följa de lagar som omsluter skolan. Skolan måste kunna förklara vad det är man gör och varför man gör det man gör. Jag såg den här artikeln som ett stöd i hur att befinna sig inom lagrummet för besöket i kyrkan och fira skolavslutning där. Återigen är det rektor som beslutar hur det blir. Rektorn har den makten. Rektorn har det ansvaret. Rektorn är den som måste sätta ord på vad som kommer att äga rum i skolan. Att många vänder sig till Skolverket med frågan hur man får göra, kan göra är inget konstigt alls. Varje skola strävar efter att göra rätt. Och i denna iver att vara en skola som gör rätt sätts saker på sin spets.
Mina elever har alla besökt kyrkan vid avslutningar och Luciatågen hölls i kyrkan. Det var skolans tradition mer än kyrkans. Frågan kom aldrig upp i kollegiet för den fanns inte. Det kan i och för sig vara ett problem. Den att vi inte diskuterar det vi gör. Att vi inte vänder och vrider på allt som vi gör i skolan. Kyrkorummet var öppet. I mörkret lyste ljusen från kyrkan. Kyrkan låg också alldeles i närheten av skolan. En byggnad som stått där i många, många år.
Mina tankar om kyrkan
Jag minns en begravning där en ung man skulle sägas farväl till. Kyrkan fylldes till sista stol av unga män, ja det var många, många män, i den kyrkan. Och det var många, många religioner samlade under detta tak och inför denna cermoni, en cermoni ingen ville delta i för ingen ville vara där. En ung människa får inte lämna oss. I min bänkrad, såväl framför mig som bakom mig, satt unga män som inte visste hur man gjorde, de ville sjunga med men visste inte vilken psalm, vilken sida man slog upp i psalmboken, de såg sig vilset omkring inför allt det som skulle äga rum och de knackade på min axel med frågor mitt i all den sorg de försökte hålla inom sig. Prästen gjorde ett fantastiskt arbete med att ledsaga alla dem som var där, lotsa dem genom begravningscermonin samtidigt som han höll två föräldrars krampaktiga sorg i sina handlingar och samtidigt som han gav rum för den som lämnat alla. Jag har sällan varit med om något så starkt och så samlande. Prästens styrka och kraft var avgörande för att begravningen skulle bli så vacker och så värdig som den blev. Jag tänkte att det kanske var tur att kyrkan fått vara en plats för luciatåg och avslutningar för att bekanta sig med ett rum och en kultur man inte är bekant med.
Jag tror vi måste utbilda i händelser i livet och vilka traditioner och cermonier som knyts an till dem. Det må vara kyrkans rum, moskéns rum, sjukhusets rum, bibliotekets rum … alla dessa rum för oss människor. Teaterns rum, biografens rum och hur vi är ihop då vi är där ihop.
Vi ska ju sjunga psalmer
Och så detta med psalmen. Den kan vi sluta diskutera. I kursplanerna för musik går att läsa under rubriken Musikens sammanhang och funktioner:
”Musik som knyter an till elevens vardagliga och högtidliga sammanhang, däribland nationalsången och några av de vanligaste psalmerna, samt inblick i svensk och nordisk barnvisetradition.” Lgr 11, s.101
Tack för dina ord i frågan. Bra att vi diskuterar och ännu bättre att samtalet innehåller fler genomtänkta åsikter.
Tack Anne-Marie. Bland det enklaste och klokaste som sagts och skrivits i denna fråga,,,
Pingback: Skolan och kyrkan « Tysta tankar