Dop, begravningar och bröllop! I kyrkans rum hamnar vi oavsett vi är troende eller inte. Igår var jag på dop. Prästen fick instruera hur man slår upp en psalm, när man ställer sig upp, vad man säger och när man gör ritualerna. Och barnet fick sitt namn.
Jag minns en begravning där jag bland många, många unga människor deltog i en avskedscermoni av en ung människa. Den vilsenhet som rådde bland de som deltog var stor. Jag kände hur man närmade sig mig då jag ledigt slog i psalmboken, då jag reste mig i kyrkbänken. Unga pojkhuvuden med sorg lutade sig mot den kunskap jag hade. Jag kunde tydligt visa hur man läste psalmens nummer och var psalmen gick att läsa och sjunga.
Jag minns prästens vackra ord då en ung människas mobil ringde i det tysta kyrkrummet och då alla höll andan för att mobilen skulle inte ringa in här och nu:
– Livet ringer in till oss, och vi ska låta livet göra det!
Jag tänker att kunskapen om hur vi gör då vi är där i kyrkan eller vid cermonier är en del av att kunna delta vid dop, bröllop och begravningar. Den vilsenhet som jag kan se och den vilja att fullt ut delta för att göra det man ska för dem som är där gör mig ibland fundersam.
Kanske vi ska utbilda i begravningar, dop och bröllop. Mer specifikt. Hur gör man då man är med vid cermonier oavsett var de äger rum och oavsett vilken religion?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Så många gånger jag tänkt så, att vi måste tala om för att det är så tryggt att veta hur man gör. Jag är en dubbelmoralare själv som sjunger i kyrkokör men inte tror på någon annan än människan och kraften den kan ge. Jag lärde alltid mina elever några psalmer, bl a Härlig är jorden , för att de skulle känna igen när de gick på en av de begravningar som alltid dyker upp i livet, vare sig man vill eller inte. Nu ändra sig många av rituelerna i kyrkan , åt ett positivt håll. Massor av sånger sjungs i kyrkan nu för tiden.