Eleverna i klassen tittade på sin lärare. Läraren tittade ut genom fönstret. Snön föll rik och vit därutanför. Läraren kunde inte längre undervisa om multiplikationstabellen eller om hur franska revolutionen … läraren knöt sina händer på katedern. Eleverna visste vad som skulle komma att hända. Efter rasten skulle de få sitta och vänta på sin lärare. Vänta och vänta. Och när läraren kom in skulle de få skälla och berätta om regler för läraren. Eleverna skulle titta på de snötoviga lovikkavantarna som läraren hade kramat snöbollar med och se hur läraren la dem på elementet och känna hur lukten av blöt och varm ylle spred sig i klassrummet. Varje snöväder likadant. Varje gång. Det hjälpte inte att reglerna fanns. Det var liksom för mycket lek i lärarna. Lek de måste få utlopp för.
Och traditionen var sådan att de ordningsamma eleverna gick ut på sin sida skolgården. Där roade de sig med att rulla snöbollar till vackra lyktor och en och annan stor snögubbe kunde skapas. Ingen elev kastade snöbollar. På andra sidan skolbyggnaden lekte lärarna herre på snötäppan. Rektor styrde och ställde. Syfröken stod rödmosig i ansiktet och hade hunnit rulla 10 snöbollar beredd att kasta mot kemiläraren som stod och tänkte på hur snö egentligen kom till. Hela lärarkåren, ja till och med matsalspersonalen var med. Och när rasten var slut, när klockan ringde in, hade de så mycket snö i öronen att de inte hörde att de skulle in. De fortsatte sin lek. En och annan fick snö innanför skjortan och någon började lipa illa. Men när lärarkåren väl var på plats igen väntade bannorna av väluppfostrade elever som väntade ivrigt tuggande på sina skolpennor och sina vita och torra pappersark. Läraren satt åter i katedern och blickade ut mot nästa äventyr. Snön gör något med lärare. Och det vet eleverna.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
