Tid – den eviga bristen, knappast en resurs

Jag brottas med tiden i skolan. Vad ska eleverna hinna? Jag tampas med tiden då jag läser kursplaner och tänker om framtida mål som vi minsann ska hinna med. Jag tycker tiden tvingar mig att skynda. Lektionen går så fort. Dagen är slut. Plötsligt är terminen också slut. Vart tog tiden vägen? Lärde vi oss det vi skulle? Har vi nått våra mål?

Ett barn är alldeles för nära nuet. Det är en motsättning i klassrummet. Mitt skyndsamma stressande mot något som ska innesluta eleven. Vi måste hinna. Vi måste skynda. Det tar längre tid än jag trodde. En tiominuterslektion blev en hel timme lång. En planerad entimmeslektion tog slut efter en kvart. Och eleverna lär sig på så olika sätt och kräver olika lång tid. Någon kan efter två minuter och andra behöver en vecka. Sen kan det vara ombytta roller inför någon annat som vi ska lära oss. Behovet av tid skiftar från elev till elev, från uppgift till uppgift och från ämne till ämne. Och tiden är en blåslampa.

Jag minns en läsebok vi hade i klassen. När det var nästan sommar och påsken definitivt hade varit och allt av ledighet var över och de sista skolveckorna var tre. Då kom vår klass till kapitlet om julen och den stundande julledigheten. Vi var inte i fas. Vi läste för långsamt i denna bok, trots att vi läst massor i andra böcker. Tiden …

och då det gäller läsförmågan är tid det vi behöver ge och avsätta. Vi måste ge tid till läsning. Vi måste markera och besluta oss för läsundervisning och tiden för den. Dagligen. Dagligen. Dagligen. Dagligen. Det tar tid att förstå text. Det tar tid att lära sig läsa.

Tid att tänka, eftertänksamheten, rums den i skolans värld?

 

Det här inlägget postades i Kalendrar av alla slag, Klassrummet. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.