Då jag var liten var ute en plats där barn samlades, lekte och berättade. Det var en idyll kan tyckas. För mig var det verklighet. Det var stentrappsfunderingar och påhitt. Det var långtråkiga stunder och det var hali-halå-låt-bollen-gå i snabba timmar. Ibland var det bråk med ungar från någon annan gård. Ibland var det sparkande på burken. Kvällskvisten betydde att 20 ungar lekte burken och gömde sig överallt. Då jag tänker på alla dessa möten och dessa lekar blir jag lycklig.
Jag minns berättelserna om svarta damen. Jag minns anden i flaskan i trappuppgången. Jag minns hur huset längre ned på gatan blev mytomspunnet. Jag minns hur vi skapade historier om arga gubben och snälla hunden. Jag minns hur snälla tanten alltid sa till oss
– Ja, ni ungar, så ni kan leka!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Ja det var tider samma minnen här. Blir glad när mina barn leker så ute. Hm dax att bjuda in övriga barn i området för lite sådan lek. Det går nu för tiden med måste bara organisera lite så det blir av.
Tack för inspirationen !