Det gick ett rykte bland barnen – att jorden skulle gå under. Jag var liten och hade stora öron. Jag lyssnade noggrant till hur jordklotet skulle träffas av något stor från himlen och vips på någon minut skulle jorden vara trasig och vi människor döda. Jag minns skräcken som flyttade in i mig. Jag ville leva. Jag ville fortsätta leka kurragömma och burken på gården. Jag ville fortsätta äta blodpudding och mormors inkokta plommon till efterrätt. Jag ville fortsätta lära mig hoppa hopprep. Jag ville inte att jorden skulle gå under. Jag frågade inte någon men satt i fönstret och letade efter det där stora och önskade att jordklotet kunde göra en sväng just då det skulle hända. Jag var rädd. Så rädd.
Lördagen klockan tre skulle det ske. Fem minuter över klockan jag inte kunde var allt över. Och jag lämnade mormors kök med ett nytt hopp. Den om det fortsatta där allt var precis som vanligt.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
