Jag läser Janusz Korczak ”Peagogiska Ögonblick, 2012. I den beskriver Janusz Korzcak sina pedagogiska ögonblick, han för dagboksanteckningar över sina observationer kring barnen. Det borde kanske vi göra, vi lärare. Fria att anteckna det vi ser av det som sker i våra klassrum.
Det som bekymrar Janusz Korczak är att flickan med myror i byxorna irriterar honom en aning, men då han upptäcker att flickan med myrorna i byxorna ville berätta något kunde han befria sig från irritationen och se och delta i glädjen som flickan visade. Janusz Korczak brottas med det faktum att han önskar att flickan är något han vill att hon ska vara och inte att hon får vara den hon är. Och när diagnosen är ställd, hon är si eller så, är det också svårare att överge diagnosen till förmån för den barnet är.
Barnet vill ha ett samtal. Samtal betyder just något gemensamt. Vi talar oss samman. Om den vuxne i sitt samtal håller sig på sin kant, med sin pappershög och sina bedömningar, äger inte samtalet rum. Det kan ge myror i byxorna på vem som helst.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
