”Han föll in i skolredogörelsernas hemska, monotona, tanklösa, tiggande ton – sneglade i boken där han snappade upp vilka meningar som helst och satte ihop utan innebörd. /…/ Jag hjälpte honom, påpekade fel han begick.
– Säg ingenting. När farbror säger nåt så tappar jag lusten”
Att rätta varje fel i läsningen, i skrivandet – framkallar inte det samma resultat: Att eleven tappar lusten?”
Ur Janusz Korczak: Pedagogiska ögonblick, 2012
s. 72 och 73.